av När jag var riktigt ung, åkte min pappa på en resa med en vän. Vid den här tiden, såg jag fortfarande honom som en superhjälte. Jag hade inte insett att han faktiskt var en människa ännu. Ändå, jag hade svårt när han skulle åka. Jag grät. Jag sparkade. Jag skrek.
Han var borta, i max, ett par dagar. De dagarna? De kändes som veckor, månader och kanske mer. Varenda chans jag hade, frågade jag mamma när pappa skulle komma hem. Varför han var borta. Var han var. Varför vi inte kunde gå dit. Jag var aldrig nöjd med svaret. Är inte han på väg hem ännu?
[adsense2]
Den här flickan blir så glad när hon ser sin pappa att hon bara inte kan hålla tillbaka sina känslor och rusar över golvet mot sin pappa.
Se själv i videon här nedanför:
Dela gärna denna fina video med dina vänner på Facebook!
Tyckte du om det här? DELA i så fall gärna med dina vänner!
